NataliFikas_Sv_V_nonips.jpg
Search

Min förlossningsberättelse med Nikki-Lou

Min förslossningsberättelse med Nikki från 2017. 😌🥰




2017-09-17. Jag hade gått 11 dagar över tiden och längtade efter att förlossningen skulle dra igång. Och äntligen gjorde den det! Kl 02 vaknade jag upp av ganska starka och regelbundna värkar. Vi hade gått och lagt oss vid 23 så det hade inte blivit många timmars sömn. Jag ställde mig i duschen och satte på varmt vatten för att lindra smärtan och det hjälpte ganska bra. Efter en stund ringde vi vår doula Susannah Rickman som kom hem till oss och hjälpte mig med värkarbetet. Vid 05 var värkarna så pass starka och regelbundna att vi bestämmer oss för att åka in. Jag var naken och kunde absolut inte tänka mig att ha på mig kläder så vi tog på mig en morgonrock bara och hoppade in i taxin på väg mot SöS. Vilken syn! Det var tufft att behöva förflytta sig under värkarna och den korta bilfärden in var inte rolig.

Väl inne blev jag undersökt och de diskuterade om jag skulle få vara kvar eller bli hemskickad. Jag fick stanna och det var tur då vattnet gick ganska snabbt efter det, värkarna ökade och jag började blöda rätt mycket. Värkarna gjorde ont men jag använde mig av de verktyg med andning och avslappning som jag hade övat på vilket hjälpte otroligt mycket.

Jag hade en värmepåse tryckt mot magen som också hjälpte och tens. Jag hade bestämt innan att jag ville använda bad, akupunktur och lustgas som smärtlindring men var öppen för epidural om jag verkligen kände att jag behövde det. Timmarna gick, jag badade men efter ett tag räckte det inte och jag ville ha lustgas. Den funkade toppen för mig ihop med avslappning och andningen. Jag var helt inne i mig själv, mitt fokus och min avslappning och spenderade många timmar hängandes på gåbordet, naken och vaggandes till musiken. Ståendes där tyckte jag det var lättast att ta värkarna.


Jag öppnades ungefär 1 cm i timmen fram till 7 cm och där kom en platå. Jag hade stått upp för länge och det var någon kant som svullnat upp och jag öppnades inte mer. Följande timmar var rätt kämpiga mentalt då jag inte kände att jag kom framåt i förlossningen. De tyckte även att Nikkis hjärtljud hördes dåligt eller om de var oregelbundna så de satte en skalpelektrod på henne. Det började bli fler personer närvarande i rummet för att hålla uppsikt.

Efter tre timmar togs beslutet att ge mig värkstimulerande dropp för att Nikki började bli stressad av att det tog tid. Efter det gick det snabbt att öppnas de sista cm och vad som hände är ganska luddigt för mig. Någon gång där trycktes det på alarmknappen och rummet fylldes av personal som hade uppsikt över hjärtljuden. De tyckte Nikki var för stressad, och när de var dags att krysta sa de att om jag inte får ut henne på två krystvärkar så skulle de använda sugklocka. Det motiverade mig till att ta i för kung och fosterland och 12 minuter senare var Nikki ute.


Hon skrek inte direkt utan de behövde ta med henne till ett annat rum och hjälpa henne med andningen och suga ut slem ur lungorna. Jag var, trots dramatiken, på en bra och lugn plats mentalt och visste att det var vanligt att bebisar behöver lite hjälp att komma igång. Efter några minuter kom de tillbaka med Nikki och jag fick äntligen träffa mitt livs största kärlek.

Trots att slutet var ganska jobbigt kunde jag hantera det på ett bra sätt för att jag var så bra förberedd. Såklart det var stunder jag kände att det var för jobbigt eller att jag inte längre orkade, men då hade jag bästa Chris och min doula Susanna som peppade mig. Jag kände mig positiv och otroligt stärkt efter den upplevelsen!









0 comments